Hej på er där hemma! Ska berätta om någon där hemma som fyller år idag. Det är någon helt fantastisk som betyder extremt mycket för mig. Denna person är min "granne", "lillasyster", en allmänt en väldigt fin människa och inte minst det vännen som betyder mest för mig i hela välden. Annika, jag pratar om dig. Idag blir du hela 17 år, ojojoj, vad du är stor nu. Vill inte vara någon annanstans än hos dig nu och fira din alldeles speciella dag med dig. Men även om jag inte är en del av den och inte kan skriva mer än ett smörigt inlägg om dig på bloggen så hoppas jag att du har haft en helt underbar dag med massa mys, presenter och kärlek. Jag lovar att bjuda på allt detta när jag kommer hem och även när vi i sommar ska till Ayia Napa! Ojojoj, vad jag längtar!

Nu ska jag inte ta upp mer av din födelsedag för du vet hur mycket jag tycker om dig.

 

 

 

Hej igen bloggen!

Tänkte berätta om förra veckan då vi hade fältstudieveckan. Jag och resten av naturarna åkte till Masai Mara.

Vi spenderade veckan mycket effektivt eftersom att vi andände oss av både dagar och nätter för att göra utflykter. Själva huvudnummret för veckan var att vi skulle övervaka lejon. På nätterna hade vi olika skift så man skulle få några timmars sömn i alla fall. Det var himla spännande att stiga upp mitt i natten för att ge sig ut på spaning. Andra aktiviter vi ängnade oss åt var att vi åkte ut och räknade djur, identifierade elefanter, vägarbete.. och hade det allmänt gött. Gjorde även biologiprovet där så det är ganska najs att säga att man har skrivit prov på savannen, men skolan kommer man minsann aldrig undan. Nu ska ni få se lite bilder istället för jag vet själv att det är mycket roligare än att läsa.

Hoppas ni har det underbart där hemma!

 

Hej alla fina och saknade människor där hemma!

Nu vill jag ta tillfället i akt och verkligen be om ursäkt för mitt dåliga bloggande. Fick precis iväg ett inlägg om Mount Kenya så nu har lite press och ångest släppt, så jag tror att från och med nu så kommer jag ta igen sakta men säkert när det gäller bloggandet. Vill berätta för er om min vecka i Diani, min fältstudievecka och allt som pågår nu med valet och så. Men inget av detta tänker jag skriva om i detta inlägg.

Nej! För nu tänker jag hylla en väldig speciell persons födelsedag. Denna person är ingen mindre än min syster, förebild och favorit på hela jorden. Idag fyller hon 20 och jag är verkligen ledsen att jag inte kan vara hemma och fira hennes dag med henne men får ta igen det när jag kommer hem i sommar. Längtar så mycket efter henne och allt kul vi ska hitta på med resten av min fina familj när jag kommer hem. Jag ska nog slänga iväg ett sms nu så hon kan läsa denna hälsningen innan dagen är slut som är till henne och ingen annan. Men gud, vem försöker jag lura? Vem vill sitta och läsa någon fjantig liten blogg på sin födelsedag? Det hoppas jag verkligen inte att hon har tid med i alla fall. Jag vill att hon är ute och firar som aldrig förr och att denna dagen kommer att va en av de dagar hon föralltid kommer komma ihåg. Men nu ska jag sluta babbla, det blir kanske lätt så när man inte har skrivit på länge.

 

Vici, min kära syster.

Jag hoppas att du har haft och fortfarande har en helt fantastisk dag och att alla andra dagar är nästan lika bra. Är så stolt över att få vara din syster i alla lägen. Saknar dig så himla mycket och längtar till dig varje dag så att det gör ont. Läser ofta ditt fina brev för att hämta krafter, och det funkar varje gång. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer för jag vet att vi behöver inga ord. Du vet vad jag tänker och hur högt jag värdesätter dig och hur mycket du betyder för mig.

 

Älskar dig världens finaste syster.

Hej på er där hemma i den kalla marsmånaden!

Det har hänt så mycket under de senaste tre månaderna och jag är så ledsen att jag inte har delat med mig om det till er men nu tänkte jag börja att berätta om min resa till toppen av Mount Kenya.

Det var något helt fantastiskt som inte går att förklara men ska göra mitt bästa.

 

Dag 1

Upp klockan 6 och iväg halv 7. Det var en 4 timmars lång bussresa med massa sömn att ta igen. När vi kom fram fick vi lunch och möjligheten att använda en vanlig toalett för sista gången. Vi fick även välja våra bärare som skulle ta våra stora väskor under hela resan, Mådde helt ärligt väldigt dåligt när man ser någon annan konka på ens saker och de har inte ens pengar att tex köpa riktiga skor. Men man får väll vara glad att de har jobb i alla fall. När allt var färdigt och vi hade hört alla regler, varningar och information så började vi gå... Första dagen var det 9 km och en stigning på 1000 meter. Efter halva vägen så började det ösregna men genomblöta och med humöret uppe så traskade vi vidare. När vi kom fram till kampet var vi nog trötta och kände inte för att göra annat än att äta och sova.

 

Dag 2

Upp klockan halv 8 och äta frukost och packa ihop allt. Sen började vår långa vandring på hela 12 km med en stigning på 1200 meter. Uppförsbacke efter uppförsbacke... Aldrig tog det slut. Men när vi kom ner i dalen där vårt andra camp var så var det skönt att ha det gjort. Redan här började folk att må riktigt dålig av höjdsjuka.

 

Dag 3

Idag var det "sovmorgon" wohoo! Gick upp halv 9 och var redo för en dagsutflyckt för att vi skulle acklimatisera oss. Gick upp på kratern och ner till en sjö. Som överallt på berget så var det väldigt fint där. Vi lyckades komma upp på en höjd på 4500 meter ungefär så här började ännu fler må dåligt. Skönt nog så var jag inte en av dom. När utflyckten var över så blev det 2 timmars sömn som kom att blev mina sista sömntimmar.

 

Dag 4

När klockan slog 2 så var det dags att gå upp i mörkret för att bege sig mot toppen! I början gick vi på bra och humören var fortfarande uppe trots att goda vänner till mig inte klarade den långa färden. Vi gick och gick och gick och gick. Till slut tänkte man bara, ena foten för den andra, ena foten före den andra.. 

MEN TILL SLUT!!! Toppen var nådd.. och den känslan var helt obeskrivbar! 

 

Under resan gång har jag fått chansen att lära mig så mycket om mig själv, och om andra såklart. Att banden mellan människor kan bli så mycket starakre av sådana här saker eftersom att du vägrar se dina vänner ge upp så varje gång man står där och bara, nej nu räcker det. Då finns det alltid någon som tar din hand och det är  den känslan är praktiskt taget obeskrivbar och vinsten med allt slit. Nej, nu ska jag sluta förklara och visa lite bilder istället.