Hej på er där hemma i den kalla marsmånaden!

Det har hänt så mycket under de senaste tre månaderna och jag är så ledsen att jag inte har delat med mig om det till er men nu tänkte jag börja att berätta om min resa till toppen av Mount Kenya.

Det var något helt fantastiskt som inte går att förklara men ska göra mitt bästa.

 

Dag 1

Upp klockan 6 och iväg halv 7. Det var en 4 timmars lång bussresa med massa sömn att ta igen. När vi kom fram fick vi lunch och möjligheten att använda en vanlig toalett för sista gången. Vi fick även välja våra bärare som skulle ta våra stora väskor under hela resan, Mådde helt ärligt väldigt dåligt när man ser någon annan konka på ens saker och de har inte ens pengar att tex köpa riktiga skor. Men man får väll vara glad att de har jobb i alla fall. När allt var färdigt och vi hade hört alla regler, varningar och information så började vi gå... Första dagen var det 9 km och en stigning på 1000 meter. Efter halva vägen så började det ösregna men genomblöta och med humöret uppe så traskade vi vidare. När vi kom fram till kampet var vi nog trötta och kände inte för att göra annat än att äta och sova.

 

Dag 2

Upp klockan halv 8 och äta frukost och packa ihop allt. Sen började vår långa vandring på hela 12 km med en stigning på 1200 meter. Uppförsbacke efter uppförsbacke... Aldrig tog det slut. Men när vi kom ner i dalen där vårt andra camp var så var det skönt att ha det gjort. Redan här började folk att må riktigt dålig av höjdsjuka.

 

Dag 3

Idag var det "sovmorgon" wohoo! Gick upp halv 9 och var redo för en dagsutflyckt för att vi skulle acklimatisera oss. Gick upp på kratern och ner till en sjö. Som överallt på berget så var det väldigt fint där. Vi lyckades komma upp på en höjd på 4500 meter ungefär så här började ännu fler må dåligt. Skönt nog så var jag inte en av dom. När utflyckten var över så blev det 2 timmars sömn som kom att blev mina sista sömntimmar.

 

Dag 4

När klockan slog 2 så var det dags att gå upp i mörkret för att bege sig mot toppen! I början gick vi på bra och humören var fortfarande uppe trots att goda vänner till mig inte klarade den långa färden. Vi gick och gick och gick och gick. Till slut tänkte man bara, ena foten för den andra, ena foten före den andra.. 

MEN TILL SLUT!!! Toppen var nådd.. och den känslan var helt obeskrivbar! 

 

Under resan gång har jag fått chansen att lära mig så mycket om mig själv, och om andra såklart. Att banden mellan människor kan bli så mycket starakre av sådana här saker eftersom att du vägrar se dina vänner ge upp så varje gång man står där och bara, nej nu räcker det. Då finns det alltid någon som tar din hand och det är  den känslan är praktiskt taget obeskrivbar och vinsten med allt slit. Nej, nu ska jag sluta förklara och visa lite bilder istället.