Tänkte bara skriva godnatt och erkänna att jag har gråtit för första gången här. Det va här om kvällen när jag bestämde mig för att kolla i den underbart fina boken som mina kära Mor spenderade så mycket tid på. Där är massa fina bilder på mina älskade familj, släkt och vänner. Tack Mor för att du är sån fantastisk människa som lägger så mycket tid för att vi ska ha det bra, kände verkligen det när jag läste boken. I alla fall så jag var väldigt rörd hela tiden när jag läste men när jag kom till en av de sista sidorna där det fanns en bild på mig och Cocos och när jag såg den kunde jag inte hålla tillbaka längre. En tår lyckades ta sig fram trots all min okänslighet. Usch, vad jag saknar henne, saknar henne så att det gör ont. Inte visste jag att man kunde komma så nära någon man aldrig har delat ett ord med. Saknar så klart er andra också men om man inte har hund så kan man inte förstå vilket band man delar. Den tysta men mest förståeliga vänskapen som varar livet ut. Vet att jag är sjukt töntig men det är det värt, älskar min hund, vet två nu de senaste dagarna som har förlorat sina hundar så lika bra jag erkänner hur mycket jag tycker om henne nu. Ni som har hundar, spendera den där extra tiden med den istället för att göra något oviktigt, annars kommer man ångra det när inte ens bästa vän finns där längre, det är så lätt att ta saker för givet och det är verkligen en egenskap man blir av med här, man lär sig mer om tacksamhet, hur man inte ska vara så förfärligt bortskämd och ta saker för givet och man lär sig leva i nuet, ser så många som inte ens vet om det kommer en morgondag, känns så dumt att veta att man har allt själv och man inser verkligen hur blind man har varit, så det får bli dagens budskap: uppskatta ALLT ni har, er mardröm kan vara någon annans dröm.. Oj, kände hur djupt detta inlägget blev nu så bäst jag slutar skriva, sov gott på er!